Så kom den då värmen till slut, riktigt god värme. Igår eftermiddag blev det drygt 15 grader på eftermiddagen hemma i Sandby. Och liksom för att bekräfta detta så satt han där, sädesärlan, på Ullas (=närmsta grannen) TV-mast, lugnt och stilla. Några enstaka "tsilitt" lät han höra, så där i förbigående, liksom ville han säga: "Hallå där, jag är tillbaka!" med det lugn och självförtroende som bara den får som har klarat av en flera hundra mil lång flyttning till Egypten och tillbaka. Och att ha överlevt även vintern där nere. Såg han pyramiderna mån tro?
Jag lyfte på gubbakepsen igen och hälsade honom hjärtligt välkommen tillbaka. Det känns gott att veta att sädesärlor nu kommer att vara en daglig kompanjon i nästan sju månader. Kring den 15 oktober brukar de sista ses här i byn, någon eller några veckor senare nere vid sjön.
Naturen rustar sig nu för den hektiska våren, tiden för förökning. Gråsparvarna flyger oupphörligt in under takpannorna med grässtrån. De är så granna så här års. Hanen har praktdräkt med intensiva toner i grått, brunt och svart med kritvita partier och med kolsvart näbb. Denna svarta näbb fungerar som ett bevis på att här i denna grabb finns det finfina gener. Honornas dräkt är också lite mer kontrastrik än den vanliga ytterst diskreta. "Färgsprakande" är inget adjektiv man någonsin tar till vad gäller gråsparvar, men så här års har det i alla fall gått ordentligt åt det hållet.
Stararna är också igång med bobygge och hanarna sjunger så intensivt att man häpnar. Tidigare år tycks skärfläckans läte vara favorithärmningen. Den hörs i år också, men nu är det gluttsnäppans dubbla "tju tju" som är dominerande.
Även de stora fåglarna är igång och för några dagar sedan blev jag åsyna vittne till ett kärleksmöte mellan två ormvråkar. "Det gick fort - sa flickan!". Mötet uppe i en trädtopp var över på några få röda sekunder.
Tänk vad fort det växlar i fågelvärlden. För tre dagar sedan var hela tillvaron full av trastar, trastar och åter trastar, såväl här i Sandby som på hela Öland och säkerligen hela södra Sverige. Rödvingetrastarnas enkla sång ljöd ur hundratals strupar uppifrån landsvägen och bildade en mäktig bakgrundsfond. Men nu kväll, efter det att ett lågtryck med lite regn passerat och den NV vinden tagit fart ordentligt, är det bara de lokala koltrastarna som representerar släktet. Rödvingarna och björktrastarna har dragit vidare. Norrlands skogar hägrar.
Norrlandsstuket märks även för andra arter. I går såg jag en flock om 55 tofsvipor nere vid sjön. De var uppenbarligen fåglar som ville norrut. I kontrast till detta ses de lokala tofsvipehanarna, vilkas liv de senaste veckorna har gått åt till långa, hårda och intensiva revirstrider, just nu bevaka sina äggläggande fruar mot allehanda hot.
Vi gick en liten sväng ikväll Liselotte och jag. I blåsten höll lärkorna näbben men i tallet sjöng vårens första steglits och över ängarna svävade likaså den första bruna kärrhöken, en hane. Hanarna kommer alltid först när det gäller alla våra flyttfåglar. De har mest bråttom - det gäller att besätta reviret innan någon annan karlslok kommmer före.
Och vårens första gransångare hördes locka i tallet öster om hästhagen - ljuvligt!
Nu reser jag på några dagar till Köpenhamn med jobbet. Den tid som blir över kommer vi att tillbringa i konstmuseet i Louisiana. Pablo Picassos tavlor lockar. Hans många kubistiska damer med sillar uppe på skallen i all ära, men han VAR en stor konstnär som kunde sin sak bättre än nästan någon annan . Hoppas det finns skisser med på utställningen - där visar han sitt absoluta mästerskap.
Till sist för den läsare som orkat ända hit och undrar över "lite snö" i titeln på detta inlägg. Jo det finns faktiskt lite snö kvar på de platser där drivorna var som allra högst, tre-fyra meter höga. Igår såg jag det på två ställen längs Resmovägen, men idag finns bara en enda driva kvar, Urbans hopskottade jättedriva, nu reducerad till en lite smutsvit dvärg. Så det kan gå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar