Nu händer allt på en gång

Påsken är över. Och vilken påsk det blev. Sol och klarblåa skyar, värme, men kyligt längs kusten.
Växtligheten exploderar. I går slog björken ut i Sandby (för en vecka sedan i Kalmar), syrenerna löper amok, gräsmattan på tomten växer så man kan tro att jaghar  gödslat, vilket jag aldrig har gjort.
Jag har gått mina dagliga promenader ner till sjön och noterat vårens skiftningar. Om dessa dagar har någon etikett så står det på den: "Första". Första brushanen, första skogssnäppan, första vårstarren.. Men jag går händelserna i förväg.
Nu kommer en "torr" uppräkning av vad som hänt de senaste fyra dagarna. Annars klarar jag inte ut att systematisera. Fast våren lockar till allt annat än systematik.
Knipa - endast enstaka kvar nu, fem st vid Hålnäs
Simänder - Bläsänderna är borta liksom stjärtänderna. Gräsänderna bara drakar (honorna ligger på ägg någonstans). Första skedänderna. Vanligast är snatteränder och krickor.
Ejdrar lite varstans men inga mängder, inga svärtor alls.
Storlom - två ex utanför Hålnäs.
Häger - årets första (sic) dök upp i förrgår.
Brun kärrhök - de första honorna på pilsnabb norrfärd, mobbade av tofsvipor.
Ljungpipare - enstaka spelande över skjutfältet. Som alla tidigare år fastän de aldrig häckar här.
Kärrsnäppa - ett par i Kullbo som förra året och ett vid skjutfältet. Hanarna surrar av och an.
Skogssnäppa - tre ex vid Hästskodungen 26/4.
Gluttsnäppa - enstaka vid stranden. Vår mästerhärmarande stare hos grannen i norr är expert på gluttsnäppa, vaktel, skärfläcka och göktyta. Snacka om bred repertoir!
Rödspov - en ensam hane spelflyger över skjutfältet.
Småspov - tre olika ex vid Hålnäs 26/4. Kan annars vara knepiga att få in på årssockenlistan.
Brushane - två hanar (som slogs hela tiden) och en hona i mer än fem dagar i viken söder om Hålnäs. Där häckningen var ifjol. Repris på gång?
Fiskmås - en underskattad skönhet. Så här års när de har nyruggad praktdräkt är de sååå vackra. Kritvit, ja bokstavligen kritvit undersida kontrasterande mot ljust skiffergrå vingovansida. Nice!
Småtärna - de första kom den 24:e.
Silvertärna - den förste (hane?) den 26:e.
Turkduva - den andra obsen någonsin på tomten gjordes igår den 27:e, då jag överraskade en turkduva bland fröätande gråsparvar när jag körde in på tomten. Den flög bort och hördes senare aggresivt spela från kyrkogården..
Ladusvala och hussvala - de första födosökte över havet den 26:e.
Rödstjärt - en intensivsjungande hane finns sedan den 24:e borta hos Bonnedahls. Den sjunger sin strof var femte sekund (!) i timmar. Hormoner månne?
Stenskvätta - överallt i sina revir. De är de trognaste av följeslagare när jag går, cyklar eller bular längs stenurarna. De liksom "följer med" ett stycke. SEnare när de har ungar varnar de dessutom oupphörligt och intensivt som om man vore värre än den värsta korp. Och hela tiden längs stenmurarna. Att de skulle kunna undvika kontakt genom att ta en runda ut över ängen finns liksom inte i deras genmaterial.
Dubbeltrast - en rastande hormonstinn hane sjöng väster om byn den 23:e.
Trädpiplärka - flera sjungande den 25:e.
Lövsångare - sedan tre dagar är alla revir upptagna.
Svarthätta - bara en än så längde. Var är de andra, liksom ärtsångarna?
Gråsparv - min favorit så här års. Hanarna är makalöst vackra nu. Ja jag menar det! Kolla in att det svarta är kolsvart, det vita är kritvitt, det bruna är kastanjebrunt och det gråa är av en ytterst vacker skiffergrå nyans. Lägg därtill den svarta näbben och han borde vara oemotståndlig för honorna. Men så lätt har han det inte, de äro svårflörtade. Han får strutta omkring länge, ivrigt "chirpande" med sänkta vingar innan han får "komma till". Men som den jämnställde man han är så ser jag honom till och med med bomaterial i näbben dyka in under tegelpannorna. Jag tror vi har fyra par just nu, tre i boningshuset och ett i snickarboden. Ullas katt slickar sig redan om nosen..

I morgon är det fredag (igen) och till helgen kommer Sydostasienfararna Kristina och Fredrik.

Fjärilar på Öland och på fastlandet blev triss i fuksar

Ibland när solen flödar, värmen dallrar, högtrycket är här, så inser man att fåglarna inte behaga stanna på denna kala ö i Östersjön utan fortsätter in till Småland. Vad gör då en ledig tandläkare, sugen på att skåda? Jo han ringer vännen Bister som är på fotosafari på Öland och vi stämmer möte i Tveta för att spana på fjäril, inte i plural utan just det: fjäril. En enda art finns vid tre träd på vägen ut mot Arontorpsreservatet. Körsbärsfuks. Och det var inget svårt alls - där satt en individ. För att roa oss så gjorde den en runda upp i träden också.

Helkul! Och där kom väl Mathias Bergström gående, kryssandes körsbärsfuks. Det visade sig att han aldrig sett arontorpsros trots många års besök på Öland. Sagt och gjort, vi begav oss in till reservatet och beskådade de vackra blommorna.

Vad då göra efter denna trevliga upplevelse? Mathias skulle hem till sina föräldrar i Vetlanda och ta omvägen om Vissefjärda för att "hänga in"ytterligare en fjäril, den ytterst sällsynta videfuksen. Efter lite funderande och efter vänlig påtryckning från vänen Bister, bestämde jag att följa med. Som tur var - det blev en upplevelse!

När vi lämnade stora landsvägen ca fem km söder om Vissefjärda, lämnade vi också 2000-talet och for genom ett småbrutet skogslandskap, så fullt med sten att det skulle räcka till hela övriga Sverige med råge. Vad jag först tog för vackra stenmurar längs vägen för att hålla dåtidens kritter ute, visade sig vara överbliven sten som måste skyfflas undan för att överhuvud taget kumma göra en väg.
Färden slutade vid en liten inäga vid stranden av en bäck omgiven av gamla björkar och alar.
Lite folk fanns där, bland annat de bägge Smålandsbröder som jag sett oräkneliga gånger på fågeldrag. Och vad tittade på just när vi kom? Jo en livs levande fastän ytterst sliten videfuks. Vi hade sedan en rad ytterst trevkiga obsar av denna sällsynta invandrare.

Titeln på detta inlägg är u "Triss i fuksar" och då måste jag ju redovisa den tredje arten, vinbärsfuksen. Den hittade vi tre exemplar av bland fem videfuksar. Körsbärsfuksar ska finnas här också, men vi hittade ingen.
Sammantaget blev denna dag en av de mer minnesvärda. Jag menar att gå omkring i ett fantastiskt gammalt odlingslandskap i Småland i sol och +19 grader och njuta av fjärilar, samtidigt som det sjöng lövsångare i varje buske och spillkråkan och större hackspetten duellerade, är ju lite över vardagen..

Åter till Öland där ostvinden höll temperaturen nere på "behagliga" 12 grader..

Rödstjärt och göktyta

Nu kommer de, vårfåglarna på bred front. Och inte undra på, solen flödar, högtrycket är här och värmen är god. Det vill säga NÄSTAN överallt. Idag har solen fullkomligt strålat från en molnfri himmel. I morse var det himmelskt, vindstilla och bleke ute på sjön. I eftermiddags tog sjöbrisen fart och eftersom havet håller si så där +6-7 grader så blev det inte så mycket mer än 13-14 grader idag. Att sen Mora haft +21 får man väl tåla, jag bor ju här frivilligt.
Jag gjorde en liten morgontur till Gårdby hamn och stannade längs vägen. Och i en trädtopp satt årets första göktyta och "tytade" för fullt. Jag kan bara inte annat än gilla den fågeln och det beror mycket på hur vi möttes första gången. Som studerande i Umeå tog jag på allvar upp fågelskådandet igen under 1969. Sen kom en lång vinter, men våren 1970 var jag heltaggad och jag minns att i skiftet april - maj det året befann jag mig i Holmsundstrakten tillsammans med vännen Anders Lindström och en tidig morgon så upptäckte vi en göktyta som långsamt och med ordentliga pauser, men konsekvent och ihärdigt, annonserade att han (de allra första är alltid hanar) minsann  nu hade anlänt och var på plats. Lite grann samma känsla fick jag idag. Lugnt och stilla annonserade han sin framkomst med en självklarhet som imponerar.
Göktytan har under många år haft det besvärligt och också minskat kraftigt  hela landet. Man anser att denna "hagmarkens riddare" har drabbats väldigt hårt av omställningen av det svenska jordbruket. Det finns till och med en "göktytegrupp" i Sverige.
Min känsla vad gäller Öland är dock att arten ökar igen. För tio år sedan var den svår att få på årslistan för Öland, men numera ifnns den lite här och där och den häckar numera varje å,r här i Sandby. Hur som helst, så här tidigt har jag aldrig hört den förut. Och inte heller rödstjärten. I förrgår morse (20/4) sjöng en rödstjärt när jag om morgonen gick för att hämta dagen tidning.
Idag hade också den första lövsångaren för Sandby en lite förmiddagskonsert.
Mina granna gråsparvar flyger oupphörligt med kvistar till boet afstän de borde ha värpt första äggen nu. Jag har lite frön över sedan i vintras och jag portionerar ut lite av detta varje dag till allmän glädje bland "täklingarna" Idag gjorde en stenknäck till och med en kort visit.
Täklingar ja, enligt Göran Andersson och Pav Johnsson, vilka har frågat en rad bofasta ölänningar om detta så tycks de flesta svaren bli: "Gråsparv, pilfink och "de där gule"! De sistnämnda torde vara gulsparv och grönfink. När jag emellertid idag bevistade fågelmålaren Peter Nilssons vernisage, så mötte jag min politiske broder (valnämnden) Bernt Johansson, och efer att ha utbytt ömsesidiga välgångsönskningar, kom vi in på detta med fåglar in på knuten. Och vad de kallas på Öland. Han hävdar bestämt att "täklingar", det är endast gråsparv eller pilfink, de som i forna dagar byggde bo i halm- eller vasstaken. "Täkling" = "liten fågel som bygger bo i taken".
Visst låter det rimligt? Jag köper i alla fall detta utan prut.

Sol, högtryck och värme är väldigt trevligt för oss alla som uthärdat denna sistlidna, svåra vinter. Jag lapar sol likt en katt lapar gräddmjölk. Men om man vill se rara fåglar på Öland, är sol och högtryck rena pesten. Nej, nordvind, regn och rusk ska det vara så att dom "dj..arna" ramlar ner från Himlen i stora skaror, ska det vara. Fast just NU föredrar jag den goa värmen...

Lövsångaren är här...

Efter regn kommer sol, efter kyla kommer värme. Om vintern var kall och eländig så har april hittills varit mycket varmare än normalt och nu ligger vi i gränsområdet till både ett högtryck och värme. Fast i morse var bilrutorna för andra natten i rad totalt nedisade. Men solen värmer gott och i förrgår snuddade vi på +15 här i Sandby, men idag i ostvinden kommer vi inte upp i tio grader ens. Vådan av att bo på östra Öland om våren när Östersjöns kyla gör sig påmind.
Fåglarna kommer som på ett snöre och det går inte en enda dag utan ett årskryss. Och i morse som sagt kom den första lövsångaren. Innan jobbet gjorde jag ett stopp i krysset vid stora landsvägen och vandrade västerut längs tallskogen i en förhoppning om att höra årets första trädpiplärka. Vid dammen växer tre stora stöddiga sälgar som brukar vara blande de första som blommar om vårarna. Och i en av dom satt en ensam lövsångare och sjöng. Alltså, vad trevligt, det värmer rakt igenom. Men han var allt ringrostig, ty sången var det inte mycket bevänt med. Starten var rätt i både klang och styrka, men sen blev det liksom inte så mycket mer, han avbröt sig efter någon eller några sekunder. Kanske inte så underligt - han var väl trött, stackarn efter att ha varit på resa i över en månad från södraste Afrika och nu sista etappen i natt från någonsatns i Polen. Men om en vecka har han klarat strupen ordentligt. En trädlärkas vackra sång beledsagade honom.

Efter jobbet blev det en runda ner till sjön. Kallt som bara den, mössa och vantar på. Stor fågelaktivitet bland vadarna där tvenne brushanar hade ett minispel för två. De gick var och en och pickadde i tången, sen plötsliga utfall mot varandra någon sekund, sen dags igen för lite nytt födosök. Kanske väntar de på den hona som häckade på platsen i fjol? Hon har emellertid inte kommit än, men det gäller att positionera sig innan!
Tre gluttsnäppor, också nyanlända, stod och hängde utanför Hålnäsdungen och en bunt gråhägrar, faktiskt årets första, drog norrut.
Ute i viken har bläsänderna och de flesta av krickorna dragit vidare. I deras ställe har snatteränderna och ett skedandpar kommit. En flock om trettiotalet knipor, 25 hanar och fem honor ligger kvar. Det konstiga är att de har en besynnerligt fläckad dräkt, som om de sommarruggade. Kan det vara subadulta fåglar som inte tänker dra norrut och häcka i år?

Hemma i  byn bygger gråsparvarna för fullt, sammanlagt fyra par och hanarnas svarta näbbar och "praktdräkt" är imponerande. Stararna slåss och har troligen värpt de första äggen efersom honorna slåss så fort som de möts. Snart kommer vi att de de första bortslängda äggen ligga på gatan.

Grönskan kommer också fort nu. Gräset längs vägen från byn växer med en till två centimeter per dygn nu och syrenerna slår ut. Krusbärsbusken är redan helgrön och jättevallmon är över tre decimeter hög.
Och nu stundar påsken, i morgon är det skärtorsdag.

Vad har Spetsbergen med Öland att göra?

Efter gårdagens bedrövliga väder - fast goda fågeltillgång - vaknade jag idag till sol och vindstilla. Jobbardag i Kalmar så jag tog en liten runda åt Ekelunda till på morgonen. Nej, inga trastar idag heller men döm om min förvåning, ett gäng på drygt trettiotalet sidensvansar uppehöll sig i den tätaste enbuskmarken som finns på denna ö. Vad sökte de där - övervintrande enbär möjligen? Dessa sidensvansar var faktiskt de första jag sett denna vinter och det är i sig inte så vanligt, ej heller att se dem så här sent. Enstaka kan ses in i maj, men då endast vid Ottenby. Jag tipsade Klevemark som skyndade att pricka in dem på aprillistan.
Den gode Björn kontrtade ett par timmar senare med spetsbergsgås, en flock om hela 30 individer på åkrarna norr om Sandbyborg. Och där satt jag på möte i Kalmar hela dagen. Efter jobbet lyckades jag i alla fall få syn på spetsbergarna, jadå de var fortfarande 30 stycken, alla i full praktdräkt. Så mycket snyggare än de jag någonsin sett förut, då som enstaka övervintrare i Skåne och på Öland under kalla, mulna, mörka vinterdagar.
Men frågan kvarstår - vad gör ett antal spetsbergsgäss, på flytt till, ja rätt gissat: Spetsbergen, på Öland i april? Den största flock som någonsin setts på ön dessutom?
Frågorna äro fler än svaren - och det är så det ska vara.
Hur som hur, ett blytungt sockenkryss blev det och en upplevelse som är värd att minnas.
Nu lovar meterologerna sol i helgen. Fint väder, men hur blir det för fåglarna?
Jag återkommer!

Grönsiskor i mängd

Min lediga onsdag. Hela dagen fågelskådande med vännen Stefan Lithner. Morgonen gryr med nordlig vind och plus tre grader. Långkalsonger, vindbyxor, fyra lager på överkroppen inklusive två fleece, fodrad jacka, arméns gröna pälsforade skärmmössa och skidhandskar - jag är redo.
Om jag frös ändå framåt dagen? Yes! Jag är LITE less på att frysa nu sedan nästan sex månader.

Första stopp Ekelunda för att leta trast, främst dubbeltrast och ringtrast. Kammar noll. En sjungande järnsparv blir sockenårskryss dock och den lokala varfågeln flög förbi.

Mot Ottenby då vi i regnet (ja det hade börjat regna..) i stället styr kosan mot Vickleby och Karlevi för botaniska utsvävningar bland alla lökväxterna. Det är ett makalöst lökår på Öland nu och med det menar jag drivor av rysk blåstjärna (=den vanliga "scillan") och tidig blåstjärna längs landsvägen i Karlevi, vårstjärna. liten vårstjärna samt stor vårstjärna vid Vickleby kyrka samt överallt porlinshyacinter. För att vara ärlig - det är rätt svårt att hålla isär alla blåstjärnor och vårstjärnor. Hybrider finns också men de lämnar vi glatt därhän. Turkisk, veckad och vanlig snödroppe slinker med av bara farten.

Mätta på dessa excesser i blått drar vi mot Ottenby dör nordanvinden har tilltagit och det inte är varmare precis. Vi ställer oss i lä och låter oss imponeras av fågelrikedomen. Flock på flock av grönsiskor kommer in från havet. De startade i Polen troligen. Och de ska vidare mot de vida norrländska skogarna. Den sedan en vecka stationära svartbenta strandpiparhanen hittas med lätthet och vi ser en rad vadare med brushane som bonus. Ett otroligt vackert årtpar ligger i Pölen. Stenskvättor och en svart rödstjärt som bonus. Ute över sjön passerar årets första silvertärnor och kentska tärnor. En lappsparv flyger förbi ovanför våra huvuden, vackert lockande.Vitfågeln, dvs gråtrutar, havstrutar och fiskmåsar är så otroligt vackra i sina fräscha vårdräkter.
Nöjda drar vi norrut på ringtrastjakt, där vi misslyckas på de säksra ställena men i stället ser två ringtrastar flygande vid Seberneby, då vi egentligen var på jakt efter den stäppörn som flytt.. Vi följer upp dessa ringtrastar med en stor flock blandade rödvingar, björktrastar och nordliga ljungpipare. Kaffe på plats och sedan värmer vi upp oss med en lång bilfärd till Runsten för lite lökväxter till. Och se den sista av de vi letar efter, persisk blåstjärna ses bra, enda felet är att den är planterad, kvar på en tomt och inte ens det allra minsta förvildad. Det finns förvildade uppe i Egby, men där går gränsen, inte en mil till idag. Vi far hem.

Ett av stoppen under dagen gjordes öster om Grönhögen där vi fått tips av Ulla-Britt och Thomas om diverse växter. Helt oförhappandes dock så snavade jag över en lite blå sak som vi preliminärt bestämde till dvärgpärlhyacint. Stefan tog belägg, så vi får väl se vad det blir.

En sista runda blev det i hemsocknen, ner till sjön där tvenne stenskvättor visade sig fint.
En helt godkänd dag i den öländska naturen och som väl kompenserade att vi stundtals frös.

Snön är borta!!

Hemma från Köpenhamn. Jag tog med mig värmen. Idag har det varit upp till 18 grader i Mörbylånga. Och jag har jobbat hela dagen....
Fåglarna kommer och den sista snövallen hemma har, om inte gått upp i rök, så nästan. Jag gjorde en liten morgontur ner till sjön. Väldigt många andfåglar, bläsänder i mängd liksom krickor. De senare spelade oupphörligt. Bland gräsänderna simmade (sam?) ett oerhört vackert stjärtandpar.
Enkelbeckasinerna, eller det äldre namnet "horsgökarna", spelflög så det viberade i hela skyn, rödbenorna och strandskatorna var inte sämre. De fåtaliga storspovar som finns kvar hördes också spela uppåt Södra Sandby. Jag lyssnade förgäves efter rödspov.
Det är mycket "vitfågel" som drar norrut nu. Man ser stora flockar av såväl fiskmås som skrattmås på åkrarna nu, letandes daggmask.
I trädgården i morse hoppade 3-4 rödhakar och enligt vanligtvis välunderrätad källa var det många hundra i trädgården vid Ottenby fågelstation i morse.
Jag ska också nämna ännu en nyanländ vårfågel - två hämplingar.
Grannarna i söder, "Karins efterträdare" har igår tagit ner den uråldriga syrenbersån, i alla fall har den funnits under alla år sedan 1998 då jag köpte mitt hus. Så plötsligt har vi sjöutsikt från huset och inte bara från en liten smal korridor i sydost. Det känns roligt, spännande och vad vet inte jag!

Sommarvärme, sädesärlor och (lite) snö

Så kom den då värmen till slut, riktigt god värme. Igår eftermiddag blev det drygt 15 grader på eftermiddagen hemma i Sandby. Och liksom för att bekräfta detta så satt han där, sädesärlan, på Ullas (=närmsta grannen) TV-mast, lugnt och stilla. Några enstaka "tsilitt" lät han höra, så där i förbigående, liksom ville han säga: "Hallå där, jag är tillbaka!" med det lugn och självförtroende som bara den får som har klarat av en flera hundra mil lång flyttning till Egypten och tillbaka. Och att ha överlevt även vintern där nere. Såg han pyramiderna mån tro?
Jag lyfte på gubbakepsen igen och hälsade honom hjärtligt välkommen tillbaka. Det känns gott att veta att sädesärlor nu kommer att vara en daglig kompanjon i nästan sju månader. Kring den 15 oktober brukar de sista ses här i byn, någon eller några veckor senare nere vid sjön.

Naturen rustar sig nu för den hektiska våren, tiden för förökning. Gråsparvarna flyger oupphörligt in under takpannorna med grässtrån. De är så granna så här års. Hanen har praktdräkt med intensiva toner i grått, brunt och svart med kritvita partier och med kolsvart näbb. Denna svarta näbb fungerar som ett bevis på att här i denna grabb finns det finfina gener. Honornas dräkt är också lite mer kontrastrik än den vanliga ytterst diskreta. "Färgsprakande" är inget adjektiv man någonsin tar till vad gäller gråsparvar, men så här års har det i alla fall gått ordentligt åt det hållet.
Stararna är också igång med bobygge och hanarna sjunger så intensivt att man häpnar. Tidigare år tycks skärfläckans läte vara favorithärmningen. Den hörs i år också, men nu är det gluttsnäppans dubbla "tju tju" som är dominerande.
Även de stora fåglarna är igång och för några dagar sedan blev jag åsyna vittne till ett kärleksmöte mellan två ormvråkar. "Det gick fort - sa flickan!". Mötet uppe i en trädtopp var över på några få röda sekunder.
Tänk vad fort det växlar i fågelvärlden. För tre dagar sedan var hela tillvaron full av trastar, trastar och åter trastar, såväl här i Sandby som på hela Öland och säkerligen hela södra Sverige. Rödvingetrastarnas enkla sång ljöd ur hundratals strupar uppifrån landsvägen och bildade en mäktig bakgrundsfond. Men nu kväll, efter det att ett lågtryck med lite regn passerat och den NV vinden tagit fart ordentligt, är det bara de lokala koltrastarna som representerar släktet. Rödvingarna och björktrastarna har dragit vidare. Norrlands skogar hägrar.
Norrlandsstuket märks även för andra arter. I går såg jag en flock om 55 tofsvipor nere vid sjön. De var uppenbarligen fåglar som ville norrut. I kontrast till detta ses de lokala tofsvipehanarna, vilkas liv de senaste veckorna har gått åt till långa, hårda och intensiva revirstrider, just nu bevaka sina äggläggande fruar mot allehanda hot.

Vi gick en liten sväng ikväll Liselotte och jag. I blåsten höll lärkorna näbben men i tallet sjöng vårens första steglits och över ängarna svävade likaså den första bruna kärrhöken, en hane. Hanarna kommer alltid först när det gäller alla våra flyttfåglar. De har mest bråttom - det gäller att besätta reviret innan någon annan karlslok kommmer före.
Och vårens första gransångare hördes locka i tallet öster om hästhagen - ljuvligt!

Nu reser jag på några dagar till Köpenhamn med jobbet. Den tid som blir över kommer vi att tillbringa i konstmuseet i Louisiana. Pablo Picassos tavlor lockar. Hans många kubistiska damer med sillar uppe på skallen i all ära, men han VAR en stor konstnär som kunde sin sak bättre än nästan någon annan . Hoppas det finns skisser med på utställningen - där visar han sitt absoluta mästerskap.

Till sist för den läsare som orkat ända hit och undrar över "lite snö" i titeln på detta inlägg. Jo det finns faktiskt lite snö kvar på de platser där drivorna var som allra högst, tre-fyra meter höga. Igår såg jag det på två ställen längs Resmovägen, men idag finns bara en enda driva kvar, Urbans hopskottade jättedriva, nu reducerad till en lite smutsvit dvärg. Så det kan gå...

Rödvingetrast, rödbena, rödhake men ingen (svart) rödstjärt

Nu kommer trastarna. Det har varit ont om dom, förutom då de stackars övervintrande koltrastarna och de taltrastar som sträckte in i mängd för drygt en vecka sedan.
Idag såg jag årets första björktrast. Jag skojar inte, det dröjde ända till idag innan de kom inom synhåll. Ja jag vet att jag inte haft världens bästa skådarvinter med all min förkylning, men ändå.
Och idag kom rödvingetrastarna också. Enstaka än så länge och inte dessa stora flockar som kan "lyfta" en hel lund med sin sång.
Och jösses vad de är vackra i sin praktdräkt. Denna blandning av vitt, jordbrunt, svart och intensivt rött tar andan ur mig. Det är bara att erkänna - jag gillar trastar skarpt. Det har setts en del dubbeltrastar idag också, så det får bli min mission de närmaste dagarna att hitta dylika i socknen. Och snart är ringtrastarna också här.

Det är vår i luften fastän SMHI:s utlovade 15 grader och sol blev 10 grader och dimma, dimma, dimma. En varm sydlig luftström blir på Öland när havet är ca plus 4 grader, just det, en intensivt kall luftström. Jag åkte ner till Sandbymålet (så kallas stranden norr om Hålnäsdungen på Sandby skjutfält på militärspråk sedan den tid då fältet verkligen var ett skjutfält för Lansen, Draken och under de sista åren i början av 1980-talet, Viggen). Det var verkligen svinkallt och det som gladde var en ensam skärpiplärka, två sädesärlor, ett gäng glada krickor samt årets första rödbena.
Jag trodde länge att årets första glutt också passerade byn tidigare på dagen, men det var vår virtuosstare, han med den perfekta skärfläckehärmningen, som spelade mig ett spratt.
När jag gick där nere vid stranden passade mitt BMS på att balla ur och jag fick inte det larm som kunde ha förändrat, om inte mitt liv, så i alla fall min dag. Vår käre stäppörn, den som varit på Öland i drygt två år nu, passerade i god fart Stenåsabadet (där den larmades), Södra Sandby (där den också larmades) samt rakt över min tomt på vä norrut. Allt detta enligt Klevemark som var åsyna vittne. Och jag visste ingenting där jag stretade fram i snålblåsten en kilometer längre österut. Jag har tidigar missat såväl kungsörn som kejsarörn från tomten. så Aquilaörnar är inte min specialitet. Ett parande ormvråkspar fick bli en ytterst blygsam ersättning.

Hej herr Sädesärla!

Nu har den kommit, sädesärlan, till min hemmasocken Sandby. Varje år lika efterlängtad, en av fågelårets absoluta höjdpunkter. Nu är den en daglig del av mitt liv i nästan sju månader framåt, till i slutet av oktober. Och som jag gjort i årtionden - tog jag av mig huvudbonaden, idag min grå "gubbakeps" och bugade djupt inför denna vårprimör. Nu börjar våren på allvar. Härligt!

Idag kändes det redan i morse att vintern var på reträtt. En av ytterst få morgnar sedan i mitten av november (=drygt fyra månader) som det var plusgrader redan i gryningen. Ett lätt duggregn förstärkte effekten och Liselotte såg första rödhaken för året på tomten.
Efter jobbet blev det av naturliga skäl (=fredag eftermiddag) en liten fågelsväng ner till sjön och knappt hade jag parkerat bilen förrän den satt där - sädesärlan. Ute på havet sam två doppingar ihop, av två sorter högst pedagogiskt, en svarthakedopping och en gråhakedopping, bägge i mer vinter- än sommardräkt. En liten tubsvepning åt vänster och se- tvenne storlommar i nästan sommardräkt fanns väl där, helt enkelt! En flock vitkindade gäss hade bråttom mot norr och en storspov drillade.
Inga skärpiplärkor dock.

Snö finns det kvar ännu 1 april, små ynka rester av de gigantiska drivor på upp till tre meter som julstormen blåste ihop. På bilden ses en av dessa sorgliga lämningar av en tid som flytt..

Skärfläckorna som funnits hos oss några dagar nu, sågs födosöka livligt och hade tydligen hittat något efetrsom de sågs svälja och svälja oupphörligt. Det är klart att det måste finnas mat därute på bttnen, annars skulle ju inte tusentals gravänder och nästan lika många skärfläckor inte komma varje vår till en iskall Ölandskust redan i mars. Att de sedan drar iväg redan i juli verkar spånigt men har säkert sina randiga skäl och rutiga orsaker.

Kvällsmålet hemma vid sjutiden intogs i dagsljus - en ovanlig upplevelse efter dessa månader av nattmörker och stearinljus.
Det vankas sommartemperaturer i helgen säger SMHI..