Nu är jag hemma igen efter ett besök i den Kungliga Huvudstaden. Som med alla tidigare besök där så är det jätteroligt att komma dit, men ännu roligare att åka därifrån. Glad över att jag inte bor där.
Våren har tagit lite paus igen - det går trögt så här i slutet av mars. Nordvästliga vindar brukar inte ge någon värme precis men temperaturen håller sig på plussidan i alla fall. Värst av alla vndar är nordosten, men den har vi sluppit på ett tag nu...
Men fåglarna kommer - jag väntar nu på sädesärlan. Några enstaka har faktiskt siktats.
Men i onsdags morse blev jag medveten om hur mycket det är som händer just nu, ibland med dunder och brak som snösmltning, men ibland tyst och stilla. Då på morgonen satt det inte mindre än fem bofinkar och sjöng för allt vad tygen håller i skogen uppe vid "landsvägen", rena revirstrider utkämpades. På samma plats morgonen innan satt där en enda bofink och sjöng. Om antalet hade femdubblats bara i "min" skog, hur många bofinkar har då inte tyst och stilla i skydd av nattens mörker vällt in över södra Sverige på en enda natt? Det bör ha rört sig om hundratusentals, kanske uppmot miljonen (eftersom det lär häcka 5-10 miljoner par bofink i vårt land).
Hemma bygger skatorna på sitt bo, stararna idiotsjunger och överaltt dessa sånglärkor.
Vårdagjämningen har passerat och likaså övergången till sommartid, så nu blir det inte att sitta inne på kvällarna längre.
Bara värmen också kommer...
måndag 28 mars 2011
söndag 20 mars 2011
Sol och värme...nåja det förstnämnda i alla fall.
En vecka har gått sedan det senaste inlägget, en vecka som väderleksmässigt har kunnat klassificerats som "Tillbaka till kylskåpet!". Det kalla vädret återkom med en blek sol på dagarna och någon enstaka plusgrad och med svinkallt på nätterna. I förrgår skedde dock en omsvängning som naturligtvis föregicks av det obligatoriska snöfallet som gav en decimeter nysnö.
Idag flödar solen sedan igår morse och även om nätterna fortfarande är under nollan så har temperaturen idag orkat upp till +6.
Jag tillbringade ett par timmar vid Gårdby hamn i morse men kunde snart upptäcka att fågelsträcket inte kommit igång ännu. Inga ejdrar alls faktiskt, fastän de igår sågs i mångtusental i sydskåne. En storspov hördes på håll, de första vitkindade gässen, en flock om ca 40, drog lågt över vattnet mot norr samt en flock sångsvanar kom dragandes inifrån land och slog utanför hamnen.
Tofsviporna finns nu mangrannt på plats och revirstriderna är hårda och i skyn "slår lärkan sin fru", för att citera P. Ramel. Förutom de vitkindade och storspoven blev en ängspiplärka en primör.
Häromdagen flög en råka över tomten, också den sockenårskryss. Den arten kan faktiskt vara knivig vissa år. Så här långt har jag sett det mesta av de arter som finns i socknen, endast varfågeln har gäckat mig. Jag har gjort några försök på de två-tre som finns i socknen (en i Ekelunda, en runt Gårdby hamn - Bläsinge och en i södra delen av socknen, den sistnämnda troligensamma individ som roade sig genom att leka kurragömma med en blåmes på tomten på annandag jul i snöstorm), men min envisa förkylning har hindrat det som tidigare år alltid har fungerat: en flera timar lång vandring mellan Ekelunda och Dröstorpsmossen.
Noterbart är också att ingen gråsiska, snösparv eller vinterhämpling har setts i år, inte heller grönsiska.
Är då våren sen eller inte? För att få ett mått på det så tar jag till "blåsippeindexet".
Vad i hela friden än nu detta? Jo se - idag fyller min mellanson Jonas år, hela 36 stycken år faktiskt. När han var liten brukade vi varje år plocka några blåsippor som sedan sattes i en äggkopp och placerades på den bricka som bars in vid grattandet i arla morgonstund. Det hände vid blott några enstaka tillfällen att våren var så sen att ingen blåsippa fanns att tillgå.
Och i år tycks det vara likadant, att blåsippan inte alls "i backarna stå", utan kurar i den stenhårda tjälen.
"Blåsippeindexet" visar därmed att våren på Ölandi år är senare än vanligt. Så här långt alltså.
Jag skev tidigare att våren är kommen när jag ser solen i backspegeln på morgonen när jag far över alvaret mot jobbet i Mörbylånga. Så var det i fredags, så nu säger alltså "solindexet" att det är vår.
Och då är det så!
Jag väntar nu på sädesärlan - den första kommer nästa vecka.
Till sist, tänk vad ljust det blivit, marssolen skiner så att det nästan gör ont i ögonen. Vi hälsar ljuset. Ludvig Rasmussen kåserade om detta i "Gomorron världen" i P1 i morse. Hans tes är att allt beror på vad man jämför med. Och jämfört med vintermörkret så har onekligen ljuset exploderat. men om man tänker efter så står solen lika högt nu som i september, den månad då vi anser att det stora mörkret har sänkt sig över landet.
Idag flödar solen sedan igår morse och även om nätterna fortfarande är under nollan så har temperaturen idag orkat upp till +6.
Jag tillbringade ett par timmar vid Gårdby hamn i morse men kunde snart upptäcka att fågelsträcket inte kommit igång ännu. Inga ejdrar alls faktiskt, fastän de igår sågs i mångtusental i sydskåne. En storspov hördes på håll, de första vitkindade gässen, en flock om ca 40, drog lågt över vattnet mot norr samt en flock sångsvanar kom dragandes inifrån land och slog utanför hamnen.
Tofsviporna finns nu mangrannt på plats och revirstriderna är hårda och i skyn "slår lärkan sin fru", för att citera P. Ramel. Förutom de vitkindade och storspoven blev en ängspiplärka en primör.
Häromdagen flög en råka över tomten, också den sockenårskryss. Den arten kan faktiskt vara knivig vissa år. Så här långt har jag sett det mesta av de arter som finns i socknen, endast varfågeln har gäckat mig. Jag har gjort några försök på de två-tre som finns i socknen (en i Ekelunda, en runt Gårdby hamn - Bläsinge och en i södra delen av socknen, den sistnämnda troligensamma individ som roade sig genom att leka kurragömma med en blåmes på tomten på annandag jul i snöstorm), men min envisa förkylning har hindrat det som tidigare år alltid har fungerat: en flera timar lång vandring mellan Ekelunda och Dröstorpsmossen.
Noterbart är också att ingen gråsiska, snösparv eller vinterhämpling har setts i år, inte heller grönsiska.
Är då våren sen eller inte? För att få ett mått på det så tar jag till "blåsippeindexet".
Vad i hela friden än nu detta? Jo se - idag fyller min mellanson Jonas år, hela 36 stycken år faktiskt. När han var liten brukade vi varje år plocka några blåsippor som sedan sattes i en äggkopp och placerades på den bricka som bars in vid grattandet i arla morgonstund. Det hände vid blott några enstaka tillfällen att våren var så sen att ingen blåsippa fanns att tillgå.
Och i år tycks det vara likadant, att blåsippan inte alls "i backarna stå", utan kurar i den stenhårda tjälen.
"Blåsippeindexet" visar därmed att våren på Ölandi år är senare än vanligt. Så här långt alltså.
Jag skev tidigare att våren är kommen när jag ser solen i backspegeln på morgonen när jag far över alvaret mot jobbet i Mörbylånga. Så var det i fredags, så nu säger alltså "solindexet" att det är vår.
Och då är det så!
Jag väntar nu på sädesärlan - den första kommer nästa vecka.
Till sist, tänk vad ljust det blivit, marssolen skiner så att det nästan gör ont i ögonen. Vi hälsar ljuset. Ludvig Rasmussen kåserade om detta i "Gomorron världen" i P1 i morse. Hans tes är att allt beror på vad man jämför med. Och jämfört med vintermörkret så har onekligen ljuset exploderat. men om man tänker efter så står solen lika högt nu som i september, den månad då vi anser att det stora mörkret har sänkt sig över landet.
söndag 13 mars 2011
Våren är kommen - skrattmåsen är här!
Så kom den då äntligen på allvar - våren. Vädret är inte så imponerande, fortfarande frost varje natt, men sydvästvinden finns där, fågelvinden. De senaste tre dagarna har vårfåglarna formligen vällt in i stora "stim"!
Det började för en vecka sedan med enstaka lärkor och gravänder. I mitten av veckan fanns de överallt och lärksången satte igång.
Men igår vid Gårdby hamn möttes jag redan när jag steg ur bilden av skrattmåsarnas glada (?) skrin och nu var de här, de chokladhuvade skrattmåsarna som avvek kraftigt från sina blekansikten till bröder och systrar som övervintrat och inte fått tillräckligt med solhormoner ännu.
Redan Gunnar Brusewitz på sin tid brukade utropa skrattmåsen som det mest pålitliga vårtecknet i Stockholmstrakten och under min mångåriga vistelse på Öland har jag kommit att tycka detsamma. Någon eller några dagar innan mitten av mars kommer de - i år alltså den 12:e.
Men det finns ju fler arter att notera: Tomtens (ja inte jultomtens alltså) egen ringduva sjöng i morse, stararna gjorde detsamma i förrgår - den 11:e. Fast de är inte så många ännu, bara ett fåtal. Risken finns att det inte blir så många. Sedan jag flyttade hit 1998 och då det bara på Karins hus häckade minst sex par (förra året inget) så har nästan 90% av Sandbybeståndet försvunnit.
Blåduvor - en hel flock - sågs idag och tofsviporna är så många att de enligt Ulla-Brill Andersson nästan "behöver ta kölapp" vid rastplatserna på våra strandängar. Ingen storspov ännu, fastän den setts av Dalle i Alby.
Övriga obsar: Gårdby hamn 12/3: Sädgås - 2 ex med grågäss. Bläsand - en flock mot norr. Smålom - 1 rastande, Alförrädare - borta. Skrattmås - som sagt, ca tiotalet i sommardräkt. Större strandpipare - årets första lockade fint. Strandskata - två stycken på "Revet". Just detta rev har även tidigare år presterat väldigt tidiga "strator". Sist ,en inte minst, Sandbyårskrysset Storskarv - hela 20 st på nämnda rev.
Lägg därtill ett havsörnspar så kan jag nog säga att dagen var helt OK.
På kvällen avtackades Agneta från tandkliniken när hon nu går i pension. Vi gick på musical - "Skönheten och odjuret" å aulan i köpingen. Kul!
Idag var jag bara ute lite (måste vara rädd om min förkylning), men jag hann med en liten vandring i Skarpa Alby. Som ses av bilderna så finns snön kvar i skyddade lägen och vinden är inte helt varm..
Inte mycket fågel på den vandringen blev det heller artmässigt utom att det fanns koltrastar överallt, överallt. Jag har sällan sett såna koncentrationer och i vilket fall aldrig så här tidigt på året. Kan det månne vara våra "egna" koltrastar, de som normalt övervintrar hos oss men som av förvinterns kyla och snö fördrevs söderöver, som nu är tilllbaka?
Det började för en vecka sedan med enstaka lärkor och gravänder. I mitten av veckan fanns de överallt och lärksången satte igång.
Men igår vid Gårdby hamn möttes jag redan när jag steg ur bilden av skrattmåsarnas glada (?) skrin och nu var de här, de chokladhuvade skrattmåsarna som avvek kraftigt från sina blekansikten till bröder och systrar som övervintrat och inte fått tillräckligt med solhormoner ännu.
Redan Gunnar Brusewitz på sin tid brukade utropa skrattmåsen som det mest pålitliga vårtecknet i Stockholmstrakten och under min mångåriga vistelse på Öland har jag kommit att tycka detsamma. Någon eller några dagar innan mitten av mars kommer de - i år alltså den 12:e.
Men det finns ju fler arter att notera: Tomtens (ja inte jultomtens alltså) egen ringduva sjöng i morse, stararna gjorde detsamma i förrgår - den 11:e. Fast de är inte så många ännu, bara ett fåtal. Risken finns att det inte blir så många. Sedan jag flyttade hit 1998 och då det bara på Karins hus häckade minst sex par (förra året inget) så har nästan 90% av Sandbybeståndet försvunnit.
Blåduvor - en hel flock - sågs idag och tofsviporna är så många att de enligt Ulla-Brill Andersson nästan "behöver ta kölapp" vid rastplatserna på våra strandängar. Ingen storspov ännu, fastän den setts av Dalle i Alby.
Övriga obsar: Gårdby hamn 12/3: Sädgås - 2 ex med grågäss. Bläsand - en flock mot norr. Smålom - 1 rastande, Alförrädare - borta. Skrattmås - som sagt, ca tiotalet i sommardräkt. Större strandpipare - årets första lockade fint. Strandskata - två stycken på "Revet". Just detta rev har även tidigare år presterat väldigt tidiga "strator". Sist ,en inte minst, Sandbyårskrysset Storskarv - hela 20 st på nämnda rev.
Lägg därtill ett havsörnspar så kan jag nog säga att dagen var helt OK.
På kvällen avtackades Agneta från tandkliniken när hon nu går i pension. Vi gick på musical - "Skönheten och odjuret" å aulan i köpingen. Kul!
Idag var jag bara ute lite (måste vara rädd om min förkylning), men jag hann med en liten vandring i Skarpa Alby. Som ses av bilderna så finns snön kvar i skyddade lägen och vinden är inte helt varm..
Inte mycket fågel på den vandringen blev det heller artmässigt utom att det fanns koltrastar överallt, överallt. Jag har sällan sett såna koncentrationer och i vilket fall aldrig så här tidigt på året. Kan det månne vara våra "egna" koltrastar, de som normalt övervintrar hos oss men som av förvinterns kyla och snö fördrevs söderöver, som nu är tilllbaka?
Skarpa Alby 2011-03-13
söndag 6 mars 2011
Vårens första försök
Så kom den - dagen då våren gjorde sitt första trevande försök, igår, i lördags. Dagen började som alla andra i mer än en månad med en kall morgon, minusgrader, frostdimma och med SMHI som klockan 06.55 deklarerade att temperaturen i sydöstra Sverige bara skulle orka med någon enstaka plusgrad. Jag hade min vän Kjell Yngerskog på besök från Stockholm och vi beslöt i alla fall att åka ut och vi siktade på Ottenby. Målet var att beskåda de tvenne berglärkor som övervintrat där samt att leta efter Caracarna. Vi lyckades inte med något av dessa mål, men i stället mötte vi våren. Den kom vid Ottenby i skepnad av årets första sånglärka (efter det att vi kikade på en vinterfågel - en snösparvhona) och en bläsgås tillsammans med två grågäss. Uppe i Sandvik gick en ensam ljungpipare. En fin vandring gjorde vi ut på Schäferi. Men här var det kallt, bara en plusgrad som SMHI utlovade. Några havsörnar kretsade över lunden och tillsammans med Bosse C och Göran beslöt vi fara norrut.
Se där, i solen steg temperaturen till årsbästa +6 grader, några lärkor flög förbi och en sjöng till och med en svag trudelutt.
Men vi var på örnsafari efter stäppörn och en möjlig kandidat SV om Kvinsgröta sågs på för långt håll för att säkert kunna identifieras. Vidare mot Seberneby och där kom tre örnar förbi, en havsörn och två solbelysra unga kungsörnar, de såg ut som 2K. De satte sig tätt ihop i en tall.
En möjlig stäppörn kom sträckande söderifrån men efterhandsgranskning av foton visar på ung havsörn.
Då ringer telefonen, Markus Tallroth har fårr larm om en alförrädare, en hona i min hemmasocknen Sandby, vid Gårdby hamn. Så Kjell och jag åker iväg på drag - hemöver! Väl på plats har alförrädaren helt "förrädiskt" gått upp i rök (inte helt troligt) eller försvunnit in i packisen (lite mer troligt) eller så och efter en timme ger vi upp, dvs Kjell och jag, de andra vandrar norröver mot Bläsinge. Det gick ju som det gick, vi hann inte många kilometer förrän vi blev tillbakakallade och efter en kilometers vandring såg vi alförrädarhonan fint bland isflaken. För att understryka att det trots allt var vår och inte vinter som isflaken indikerade, flög några gravänder förbi norrut liksom en sädgås och en bläsgås bland grågässen. Men salskrakarna var vinterfina och storskrakarna var så där svagt gult karamellfärgade som de bara är så här års. Alfåglarna börjar också visa sommardräktsantydningar.
På kvällen minskar nordvästvinden, luften är kylig och himmlen stjärnklar. Jo det blev en kall natt igen!
Men vag gör väl det - mitt kära AIK inte bara klarade sig kvar i Elitserien, de knep sista slutspelsplatsen. HEJA AIK!
Söndagen blev solig som attan men temperaturen orkade bara upp i en plusgrad och av döma av larmen så händer inte mer i fågelväg idag än att alförrädaren är kvar. Jag måste vara försiktig med min envisa förkylning, så det mesta av dagen tillbringade jag framför TV:n och Vasaloppet. Och nu stundar tvenne arbetsdagar.
Se där, i solen steg temperaturen till årsbästa +6 grader, några lärkor flög förbi och en sjöng till och med en svag trudelutt.
Men vi var på örnsafari efter stäppörn och en möjlig kandidat SV om Kvinsgröta sågs på för långt håll för att säkert kunna identifieras. Vidare mot Seberneby och där kom tre örnar förbi, en havsörn och två solbelysra unga kungsörnar, de såg ut som 2K. De satte sig tätt ihop i en tall.
Kungsörnar. Foto: Kjel Yngerskog
En möjlig stäppörn kom sträckande söderifrån men efterhandsgranskning av foton visar på ung havsörn.
Då ringer telefonen, Markus Tallroth har fårr larm om en alförrädare, en hona i min hemmasocknen Sandby, vid Gårdby hamn. Så Kjell och jag åker iväg på drag - hemöver! Väl på plats har alförrädaren helt "förrädiskt" gått upp i rök (inte helt troligt) eller försvunnit in i packisen (lite mer troligt) eller så och efter en timme ger vi upp, dvs Kjell och jag, de andra vandrar norröver mot Bläsinge. Det gick ju som det gick, vi hann inte många kilometer förrän vi blev tillbakakallade och efter en kilometers vandring såg vi alförrädarhonan fint bland isflaken. För att understryka att det trots allt var vår och inte vinter som isflaken indikerade, flög några gravänder förbi norrut liksom en sädgås och en bläsgås bland grågässen. Men salskrakarna var vinterfina och storskrakarna var så där svagt gult karamellfärgade som de bara är så här års. Alfåglarna börjar också visa sommardräktsantydningar.
På kvällen minskar nordvästvinden, luften är kylig och himmlen stjärnklar. Jo det blev en kall natt igen!
Söndagen blev solig som attan men temperaturen orkade bara upp i en plusgrad och av döma av larmen så händer inte mer i fågelväg idag än att alförrädaren är kvar. Jag måste vara försiktig med min envisa förkylning, så det mesta av dagen tillbringade jag framför TV:n och Vasaloppet. Och nu stundar tvenne arbetsdagar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)