Kvällsbesök i förrgår nere vid stranden. Varmt och gott. Sena häckare finns det fortfarande. Varnande tofsvipor och större strandpipare och, som vanligt, hysteriskt varnande rödbenor som likt jättelika harkrankar och med hängande ben och svirrande flykt svävar runt oss. Så känns det att bli utskälld och det efter noter.
Men som sagt, de flyttande vadarna är här också. Enstaka roskarlar, en småspov som skrämde slag på alla de övriga fåglarna på stranden, storspovar på väg söderöver, de första arktiska kärrsnäpporna, sommarens första drillsnäppa, en svartsnäppa, flera gluttsnäppor. Fortfarande finns det flera hundra tofsvipor som övernattar uppe på skjutfältet.
Det som var anmärkningsvärt var dock sex svärtor i en liten tight flock. Svärtan börja bli superrar numera och sjuttiotalets boplatssökande svärthonor som svepte över strandängarna är nu ett minne blott.
Ejdern har ju också minskat så det var desto mer glädjande att se en åda med sju ungar och längre bort en gravand med hela nio ungar.
Kvällen avslutade vi genom att examinera piggstarr, kolla in solnedgången (solen går fortfarande ner norr om kyrkan) samt mumsa på färska, mogna jordgubbar.
Jag hör rödbenans klagolåt och känner doften av tång. Ölands östsida i mitt hjärta!
SvaraRaderaMen, men, Dalom kan vara nog så bra. I morgon hoppas jag på en omärkt rostand som lagt sig till ro i Avesta. Det blir i så fall sverigeart nr 314.