Gräsligt värre

Nu har vi passerat midsommarsolståndet - i går var det den längsta dagen på året. Klockan är nu 21.54 och det är fortfarande ljust ute. Ja jag vet att detta inte imponerar på någon, särskilt inte de som bor norr om Öland och säkerligen inte de som bor söderut heller, eftersom de senare inte har fattat hur stort detta är. Det finns få saker som jag saknar från min tid i Umeå, mest är det nog är de ljusa sommarnätterna.

Som jag skrev i senaste blogginlägget så har det blivit väldigt tyst ute nu. Sånglärkan är i gång med kull två och sjunger sporadiskt, en enda lövsångare hördes i går och ärtsångare, trädgårdssångare samt inte minst törsångare håller fortfarande låda, fastän i lågmäld ton. Fågelungar finns överallt dock, sädesärlor, taltrastar och trädpiplärkor. Vid Ottenby ser man tofsvipor av alla åldrar: vuxna, flygga ungar, nykläckta sådana samt ruvande omläggare.
När fåglarna håller sig diskret undan är det dags för botaniken att blomstra (sic) och jag fortsätter med mitt gräsletande. Idag kollade jag upp en lokal väster om Näsby, Ås s:n, där Liselotte och jag den 12 juni 2007 hittade det ytterst sällsynta gräset gullhavre. Och se - på tre ställen lyckades jag i år återfinna det, hårt trängt mellan den klippta vägrenen och den täta knylhavrefilten.

Inna dess så kollade jag upp en annan lokal där det finns ett ännu mer sällsynt gräs, nämligen renlosta. Ett litet bestånd på ca 50 tuvor finns i en åkerkant med vete. Renlostan är ett mycket konkurrenssvagt gräs som kräver bar jord för att komma igen och detta finns på denna lokal SV Kastlösa. I alla fall i år - om den normala växtföljden följs så blir det nästa, eller nästnästa år vall där och då kommer renlostan att försvinna.

Jag letar också vidare bland starrarna på Öland.

Nu stundar midsommar.